Rädsla, panik och hjärtat i halsgropen!

Gordon gallskriker, tårarna sprutar på både mig och honom. Hans tårar mest för att mamman hans gråter. Försöker samla mig och ringa bvc. Röda-bruna "trådar" i blöjan! BLOD?! Paniken växer och framför ögonen spelas det upp hur vi måste åka till sjukhuset. Att hans mage pajjat och att han har svinont. Tanten på bvc ber oss ta med blöjan och komma in. Väl där ställer hon frågan om jag ammar? Ja. Om han fått något annat än bröstet? Nej. Konstigt säger hon, detta ser precis ut som bananfibrer. Samma sekund som hon säger ordet kommer jag ju på att hjärtat fick sin första smakbit utöver bröstet igår. Banan! Han fick ju kanske en tsk banan! Hon ler lite åt mig och säger att jag kan vara lugn. Ingen fara, hans mage kan bara inte bryta ner dom än. Puh! Tror aldrig jag varit så rädd! Är det så här man kommer vara från nu, minsta lilla avvikelse och hjärtat hoppar över ett slag? Det är visst inte bara mysigt och en dans på rosor att vara mamma. Rädslan för att något ska hända kommer visst på köpet.