onsdag 14 juli 2010

Livet på BB

Sitter och tittar på kanal 5, Livet på BB. Vet inte om det är hormonerna som spökar (kan man fort skylla på dom efter snart 8 månader?) eller om det bara är för att det faktiskt inte var så länge sen man upplevde det själv, men tårarna är inte långt borta och jag typ känner som dom på tv. Just nu var det en tjej som förlöste med kejsarsnitt och hon vart orolig för hennes bebis skrek inte på en gång. Barnmorskan förklarade att det ofta var så med snitt, att det tog lite längre tid. Och jag kommer ihåg min panik att jag inte hörde Gordon på direkten, och att alla (kändes det som typ) utom jag och läkaren försvinner in i ett annat rum med honom och det går säkert 1 minut eller 2 (vilket kändes som en evighet vill jag lova) innan jag hör Gordons ljuvliga gråt för första gången. Kommer ihåg att jag bara ville springa in och se vad som hände och om han levde men kunde inte röra mig. Inget hände när jag lyfte benen pga den där ryggmärgsbedövningen =)

4 kommentarer:

  1. I såna fall sitter mina "hormoner" oxå kvar i kroppen efter snart 17 månader....tror att vad gäller att titta på såna program kommer det alltid att vara tårfyllt då man så väl kommer ihåg sina egna förlossningar. Det mest fantastiska jag varit med om och tack och lov glömmer man fort hur förbaskat ont det faktiskt gjorde.

    SvaraRadera
  2. Ja det är väl så. =) Ja skönt kan man ju inte säga det var, även om jag "fusk" födde.... Fast jag hade ju ont långt efter oxå... speciellt eftersom jag fick både inflammation i snittet och inte tålde klamrarna som dom fäste ihop mig med

    SvaraRadera
  3. Där snackar vi otur som heter duga! Sen kan man ju inte kalla det "fusk" heller, huvudsaken att de små liven kommer ut till slut och får växa upp och bli underbara individer med alla egenheter :)

    SvaraRadera